Här hittar du information om meänkieli, Tornedalen och Övertorneå kommuns historia som utbildningsort på Nordkalotten. Du hittar även information om samarbetet med kvänerna i Norge samt de gemensamma utmaningarna minoritetsspråken har.

Meänkieli 

Meänkieli är ett av Sveriges fem nationella minoritetsspråk. Namnet är en sammansättning av två ord som betyder vårt språk. Innan språket fick sitt officiella namn, för ungefär 20 år sedan, kallades meänkieli ofta för tornedalsfinska, eftersom språket har ett starkt fäste i Tornedalen. Men meänkieli talas också i andra delar av Sverige och numera benämns språket enbart som meänkieli.  

Tornedalen- mångkulturellt och flerspråkigt  

Att Sverige är mångkulturellt och flerspråkigt idag är egentligen inget nytt. I Tornedalen har människor med olika språk och olika kulturer levt sida vid sida i bortåt tusen år. Samiska och finska är språk som till och med funnits längre än svenska i området.  

Tornedalen är ett gränsland där olikheterna varit vardag och präglat generationer. I urminnes tider har folk rört sig fritt över gränserna på Nordkalotten, som utgörs av de nordligaste områdena i Norge, Sverige och Finland samt nordvästligaste Ryssland. Meänkieli har talats på båda sidorna om riksgränsen i norra Sverige och Finland mycket länge. Under 600 år, fram till 1809, utgjorde Finland och Sverige samma land. Tornedalen delades i två delar när Finland skildes från Sverige och gränsen mellan Sverige och det ryska storfurstendömet Finland gick rakt genom ett område där majoriteten talade meänkieli. År 1917 blev Finland självständigt, men gränsen mellan Finland och Sverige är där den drogs 1809. Sedan dess har språken på båda sidor om gränsen utvecklats i olika riktningar. 

Torneälven, gränsen mellan Sverige och Finland.

Tornedalingar och lantalaiset 

I Sverige talas meänkieli främst i kommunerna Gällivare, Haparanda, Pajala, Kiruna och Övertorneå. Men många har också flyttat söderut och i dag bor det meänkielitalare över hela Sverige. Talarna kallar sig tornedalingar eller lantalaiset beroende på vilket område de kommer från eller lever i. Människor som lever eller har rötter i Tornedalen kallas tornedalingar, medan de som har rötter i Malmfältskommunerna kallar sig lantalaiset. Under 1900-talet flyttade även många tornedalingar till Malmfälten för att arbeta i gruvorna. Dessa räknar fortfarande sig som tornedalingar. Hos kvänerna i nordligaste Norge är det många som har rötter i Tornedalen. 

Övertorneå – utbildningsort på Nordkalotten 

Tornedalens folkhögskola etablerades 1899 i Övertorneå. Folkhögskolan öppnade utbildningsvägar och karriärmöjligheter för pojkar och flickor i generationer och skapade utveckling på Nordkalotten. Kursplanen kombinerade både teoretiska och praktiska ämnen.  

På 1970-talet togs nya initiativ till samarbete mellan länderna på Nordkalotten. I år är det exakt femtio år sedan den första gemensamma yrkesutbildningen etablerades i Övertorneå. Det var starten för Utbildning Nord som idag räknas till de etablerade inom arbetsmarknadsutbildning och har hundratals studerande från Norge, Finland och Sverige. 

Visionerna om större nationsövergripande samverkan på Nordkalotten på 1970-talet gav frukt. Pionjärerna som var engagerade i Föreningen Norden ville bygga strukturer för samarbetet, bland annat togs initiativ till vänortsband mellan orter i olika länder. Vid den här tiden knöts vänortsband mellan Porsanger kommune i Norge och Övertorneå kommun i Sverige.  

På 1980-talet blev kontakterna ännu tätare. Vid den tiden upplevde människor i Tornedalen ett slags kulturellt uppvaknande och frågan om det egna språket och den egna identiteten fick ökad resonans. I den här vevan hördes de första rösterna om att något motsvarande var på gång bland kvänerna i Norge. Det gjorde att det kvänska språket också var representerat när man väl samlades till det historiska språkmötet i Svanstein 1984. Anknytningspunkterna mellan meänkielitalande i Sverige och kväner i Norge är historiska, kulturella och språkliga. Därför kan kvänska betraktas som närmsta systerspråk till meänkieli. Skillnaderna handlar i huvudsak om grammatik och ortografi.   

Under 1990-talet fortsatte kompetensutbytet mellan skolor och kommuner inom vänortssamarbetet på Nordkalotten, för att därefter minska och bli alltmer sporadiskt under början av 2000-talet.  

Parallella processer 

Under de senaste 20 åren har minoritetspolitiken utvecklats mycket i Sverige. Efter riksdagens erkännande av de fem nationella minoriteterna och de nationella minoritetsspråken har minoritetslagstiftningen utökats och reformerna avlöst varandra. Successivt har kraven på det allmänna skärpts samtidigt som infrastrukturer för efterlevnaden av dessa rättigheter i samhället byggts ut. Ett antal nya utredningar har gjorts och nya reformer förberetts.  

Den mest omfattande är den så kallade språkcentrumutredningen som lämnades till regeringen 2019. Ett förslag om att inrätta nationella språkcentrum för minoritetsspråk, i syfte att arbeta mer systematiskt och övergripande med språkrevitalisering. Utredaren föreslår Övertorneå och Kiruna som etableringsort för språkcentrum för meänkieli. Samma år kom en annan utredning, den nationella biblioteksstrategin, som bland annat föreslår etablerandet av nationella resursbibliotek. I den föreslås att Nordkalottbiblioteket i Övertorneå görs till ett nationellt resursbibliotek för meänkieli.   

Situationen i Norge påminner om den i Sverige. Kvensk institutt finns i Børselv i Porsanger kommun och är ett nationellt centrum för det kvänska språket och kulturen. Det finns kommunala språkcentra i Vadsø, Porsanger, Skibotn och Kvænangen. Utöver det finns även ett lokalt kvänkulturcentrum i Halti, Nordreisa kommun, ett interkommunalt sällskap. Till skillnad från Sverige saknar Norge en lag för minoritetsspråk, däremot är kvänska språket och kulturen reglerade i  Språkloven (språklag), Opplæringsloven (lag om utbildning) och Stedsnavnsloven (lag om plats/ortnamn). 

I Norge och Sverige pågår just nu parallella utredningar om historiska kränkningar och övergrepp mot meänkielitalande i Sverige och kvänskspråkiga i Norge och statens ansvar för assimileringspolitiken. Sannings-och försoningskommissionen i respektive land kommer under 2022 att presentera var sin slutrapport, i båda fallen ska den även innehålla förslag på reformer, i syfte att stärka minoriteterna och deras framtidstro.